.

Idag fyller det finaste vi gjort ett halvår! Grattis älskling!
Helt otroligt att tiden gått så fort. Man hinner ju knappt med att reflektera över att man faktiskt är mamma nu och har en son som just var en pyttebebis och nu är ett litet barn. Ens känslor för sitt barn går nog inte riktigt att sätta ord på.. Jag älskar honom så enormt mycket! Är en aning sentimental nu då jag just suttit och tittat på foton från Leos allra första dagar samt läst lite dagböcker och sådär.. Tänk att man känner ett "band" till sitt barn redan under tiden det är i magen. Hittade en liten dikt som jag skrev i slutet av graviditeten: 

Välkommen när du väl kommer...
Totalt ofokuserad. Helt och hållet i en annan värld. En ny värld. En fantastisk värld som består av längtan, lycka, förhoppningar och otålighet. Vill träffa dig nu. Vet att det är kort tid kvar och att tiden ändå går så fort, men det har ingen betydelse... Vill ändå att snart ska vara nu. Allt runtomkring, som annars känns både givet och viktigt, spelar nu mer en minimal roll i mitt liv. Kan bara inte koncentrera mig på annat än vad som komma skall. Längtar efter dig. Dig som jag älskar så innerligt trots att jag inte träffat dig ännu. Du är så önskad, älskad och efterlängtad som ett litet ofött barn kan bli <3

Ibland (läs: rätt ofta) kommer jag på mig själv med att lägga energi på småsaker.. Att exempelvis vara irriterad och arg när jag städar, att klaga över att det ska handlas eller tvättas igen, tycka synd om mig själv för att jag är trött osv.. När jag sedan reflekterat över mitt liv och alla som ingår i det, blir jag så less på mig själv som ens lägger energi på små skitsaker här i livet... Jag älska mitt liv och alla fina människor som förgyller det, och energin ska gå till att visa det och ingenting annat :)

Så,, nu tror jag att jag slutar här innan jag blir allt för poetisk (eller patetisk)..